Svenska Skateboardgalan.se

Om det finns en sak som jag ångrar i dagens läge, och jag måste medge att det inte finns mycket som jag ångrar, kanske endast en handfull saker allt som allt, så är det att jag aldrig skrev till tv-spelsmakarna Neversoft innan dom slog igen sina portar och släckte ner studion 2014. Dom må ha skapat och släppt en spelserie som länge hemsökte oss på varenda efterfest i flera år, med plastgitarrer och flådiga digitala trumset i och med Guitar Hero spelserien. Men dom gav oss också pärlor så som Spindelmannen till Playstation 1 och det utmanande MDK. Som serietidningsnörd så tilltalade Spindelmannen spelet mig enormt och Guitar Hero fick mig att lägga ut oförskämda summor på plastinstrument så jag kunde rocka loss hemma i vardagsrummet, men det spelet som faktiskt förändrade mig och gav mig inblick i en helt ny värld var inget av dom ovanstående. Nej, vad som får mig att minnas tillbaka med rosaskimrande nostalgi och ångra att jag aldrig skrev ett fan-mejl är inget annat än Tony Hawk’s Pro Skater.

Då jag själv föddes i slutet av 80-talet så missade jag nämligen den stora skateboardvågen som svepte över Europa några år tidigare. Likaså så var jag alldeles för ung under 90-talets grunge era och har endast fått små smakbitar via Nirvana, den grafiska stilen och så vidare under början av 2000-talet. Jag visste vad en skateboard var och att det fanns dom som sysslade med att åka runt på sina brädor, men som den bondpojke jag var så fanns det inte mycket asfalt på torpet där jag växte upp. Sen så, under sensommaren 1999, när jag vara blott 11 år så släppte Neversoft sitt skateboardspel. Mina Motala kusiner kunde inte sluta tjata om det och året efter så införskaffade jag uppföljaren, Tony Hawk’s Pro Skater 2, efter att ha läst några bra recensioner och testat en demo. Efter det så skulle mitt liv aldrig bli detsamma igen.

Till tonerna av det lokala bandet Millencolins ”No Cigar” så tryckte jag in kombination efter kombination på kontrollen och gjorde kickflips, 180’s och grindade mig fram på den gamla tjock Tv:n. Jag lärde mig namnen på flera kända åkare och tjatade till mig en egen bräda som jag kunde glida runt på inne i stan. Mitt liv hade förändrats och mina ögon hade öppnats för en helt ny värld. Det fantastiska var även att under samma tid så var det flera, både äldre och yngre ungar som upptäckte samma sak i den lilla hålan som vi växte upp i och med knäskydd och ”töntiga” hjälmar så skrapade vi upp handflator och skrubbade ben tillsammans. Vi kanske tillhörde vad som ofta kallats för ”Tony Wannabe” – generationen och nog aldrig kommer att räknas till hardcore, old school gänget, men vad gör väl det?

För även om vi inte tillhörde dom som kallar sig för ”riktiga” skejtare, så fanns det få saker som gett mig samma känsla av utmaning som att trä på sig skydden (som min Mamma tvingade mig använda) och ställa mig på brädan, falla i rampen eller sätta en gatukant grind. Jag kanske aldrig växte upp och blev någon ny Tony Hawk eller Bam Margera, men ännu idag, när jag är i mina tidiga 30 så kan jag fortfarande plocka fram min longboard och bara glida omkring bort till Ica, samtidigt som jag istället för att stöta på hoodies och skejters, istället träffar på hipsters med sina egna brädor. Grupperingarna som utgör majoriteten av åkarna må förändras från årtionde till årtionde, men intresset förblir detsamma, vilket för mig är ljuvligt oavsett.