En ny kultur växer fram

Efter framträdandet i Surf’s Up så började skateboardkulturen att sprida sig alltmer bland både surfare och utomstående. Andra halvan utav 60-talet präglades av alltfler reportage och åkare som framträdde i Tv så som i ”The Mike Douglas Show”, ”What’s My Line?” och ”The Tonight Show” med Johnny Carson. Patti McGee, den första kvinnliga National Skateboard Champion, från Santa Monica, blev en utav dom allra första sponsrade åkarna som fick betalt för att uppträda runtom i landet och även ge säkerhetstips till nyblivna åkare. Omsättningen ökade markant för tillverkarna och bara Makaha räknades ha tjänat ungefär 10 miljoner dollar på bara att sälja skateboards mellan 63 – 65. Dock så började olika källor under 1966 börja påstå att skateboardåkning inte bara var farligt att utöva utan

även ledde till en dålig livsstil med droger, lagbrott och gängkriminalitet. Oroliga föräldrar förbjöd sina barn att åka och försäljningen dalade tillsammans med allmänhetens intresse, trots det så fanns det fortfarande kvar små grupper av aktiva och entusiastiska åkare kvar i landet.

Nästa våg utav intresse för skateboardkulturen skulle kick startas utav Frank Nasworthy under början utav 1970-talet genom att börja tillverka hjul utav polyuretan istället för utav metall eller ”lera”. Detta gjorde att markgreppet ökade markant samtidigt som friktionen minskade och det blev mycket lättare att kontrollera brädan. Dom nya hjulen gjorde att skateboardens popularitet ökade dramatiskt igen och många åkare gick ifrån surfstilen och började istället utveckla nya stilar och metoder att åka på. Eftersom det under 70-talet inte fanns några dedikerade skateboardparker så brukade många åkare samlas i urbana områden för att åka, när dom inte smög in på bakgårdar och åkte i tömda pooler. Samtidigt så började olika företag även designa nya truckar för att öka manöverförmågan och bättre fjädring.

1975 hade populariteten ökat så markant att Del Mar National Championship, den allra största tävlingen sedan 60-talet, ägde rum och sägs ha haft så många som upp till 500 tävlande. Även om legenden Russ Howell var freestyle vinnaren så var det ett annat lag, sponsrade av Zephyr, som skulle komma och förändra sättet att åka på. Laget bestod utav sådana legender så som Jay Adams, Stacy Peralta, Peggy Oki och Tony Alva, senare kända som ”The Z-Boys” vars historia blivit förevigad i kultfilmen ”Lords of Dogtown” från 2005. Deras surfinginspirerade, progressiva stil bröt mot dom vanliga konventionerna och kom ifrån deras vana att åka i tömda pooler och egengjorda ramper.

Snart så dök det upp alltfler sponsrade team och tävlingar med pengar och kontrakt med olika sponsorer som priser. Nya riktlinjer och regler togs fram och även om dom vanligaste tävlingsformerna var slalom och freestyle så hölls även en farttävling rum vid Signal Hill i Kalifornien, där tävlande försökte komma snabbast ner från backen utan att krascha. Dock så var just krascherna och skadorna som kom därav, något som gjorde att populariteten inte ökade tillräckligt mycket för att sporten skulle växa sig större utan hölls fortfarande på mindre skalor, på nationell nivå räknad. Under början utav 1980-talet skulle omkring 200 skateboardparker byggas och invigas eftersom siffror visade att investeringar inom området kunde löna sig men eftersom åkarna alltid var ute efter att testa gränserna så började snart försäkringarna bli allt dyrare för varje allvarligare olycka som skedde på en park. Så kallade ”vertikala åkare” som använde sig av ramper och hopp fick inte åka i parkerna efter ett tag och började därför bygga egna ramper. Den kommersiella kulturen som byggts upp under 70-talet började svalna och populariteten sjönk igen.